Jahapp, så var vi här igen, i riket där allting är kopplat till någon maskin som blinkar och knarrar, och alla slangar leder till Ivan. Här har vi varit förr. På SÖS neonatalavdelning fick vi ta våra första steg i denna djungel av plastlianer, och efter två månader där var vi rutinerade på att röra oss mellan, under, förbi och igenom alla dessa ömtåliga, viktiga livlinor.
Det är frustrerande att inte få plocka upp Ivan och gnussa med honom när man känner för det. Han kanske tycker det är skönt. Nu kan jag inte sandpappra honom med min skäggstubb ett par dagar.
När man varit på sjukhus ett tag som vi ju har varit så kan man försöka sig på att bli litet familjär med personalen. Låta dom förstå att vi minsann är ärrade veteraner i barnsjukhussvängen, vi talar minsann deras språk. Jag försökte mig på ett roligt skämt i dag för att visa att jag var en i gänget. Det gick inte så bra.
Ivan hade åstadkommit en präktig ryggkrypare till vår odelade förtjusning. Att bli genuint lycklig av att ens bäbis bajsar ner sig är sannolikt unikt för hirschprungs-föräldrar. Problemet var att han lyckats bajsa ner undersidan av plåstret som håller fast hans ryggmärgsbedövning. Det måste tvättas, och för detta krävdes U-sprit. U-sprit är, som vi gamla rävar inom sjukvården vet, 70%-ig odenaturerad etanol.
Nu kunde sköterskorna inte hitta U-spriten dom behövde för att tvätta Ivans rygg. Har såg jag min chans att vinna över dom på vår sida med ett världsvant skämt.
”- Leta där ni hade personalfest senast!”
Sköterskan såg genuint oförstående ut.
”- Nu förstår jag inte hur du menar?”
Jag har en förmåga att allt försent märka när mina skämt och anekdoter borde ha kvävts i sin linda. Så jag förtydligade:
”- U-sprit går ju att dricka. …ni kanske hade personalfest… den är ju inte denaturerad. Ehe. heh.”
”- Ja, det där vet jag inte… riktigt hur jag ska tolka.”
Ja, ibland kan man trassla in sig i mer än sladdarna.
